Möt Magnus Johansson

Ny producent för kammarkonserterna

Möt Magnus Johansson som är ansvarig för notbiblioteket och ny producent för kammarkonserterna i foajén. Vad har han för tankar och idéer kring kammarmusik?  

Ansvarig för notbiblioteket, vad gör man då? 

– Man beställer hem rätt utgåva till alla operor, man har kontakt med förlag om rättigheter, man har kontakt med solister och dirigenter. Jag planerar arbetet tillsammans med mina två kollegor. Det är ett ganska omfattande arbete.  

Vilket var det första musikstycket som betydde något för dig? 

– Det var filmmusiken till Häxan och lejonet, den tecknade version från 1979, som Michael Lewis skrev. Jag spelade in den på kassettband och lyssnade väldigt mycket på det. Det är fint, bra skrivet, fina melodier, sorgligt. Jag gillade boken och filmen och musiken gifte sig väldigt fint. 

Vad är ditt förhållande till kammarmusik? 

– Det var det jag började lyssna på. Jag spelade piano och då lyssnade jag nästan bara på pianomusik: Chopin, Schumann, Schubert. Jag gillar det intima, korta formatet, det koncentrerade, asketiska. 

Vad har du för vision? 

Jag önskar att vi får ett sammanhängande program, så att den röda tråden inte ska kännas krystad. Man får hitta på ett tema, komma med förslag, be musikerna komma tillbaka med sina, det blir lite ge och ta så att alla trivs. Jag hoppas det ska kännas genomtänkt och att det är lagom långt. Vi har t ex franskt 1900-tal i höst då vi spelar Poulenc, Debussy och Olivier Messiaens Kvartett vid tidens ände. Messiaens kvartett är ett av de mest centrala kammarmusikverken från 1900-talet. Det är ett känt verk, men ganska svårt, så det kräver sina musiker och det kräver mycket av publiken.  

Är kammarmusik något för alla? 

– Kanske, men gillar du stor orkester och långa, symfoniska verk i, då är kammarmusik kanske inte något för dig. Det jag funderar över är hur vi får en ny publik. 

Vad skulle krävas?

– Det ska jag fundera på under hösten – hur ska vi hitta ett format som inte innebär att vi tar hit en artist som sjunger popsånger? Det ska ju fortfarande vara kammarmusik. Går det att göra utan att tönta till det, vilket man lätt gör. Vad händer om vi tar hit en poet som läser? Eller har ett samarbete med en konstnär eller illustratör? Jag ska fundera på det.